110426

Dagen började med massa pluggande och förberedande inför den presentation som vi skulle hålla idag på skolan. Det är en uppgift som blivit kvar från praktikkursen och presentationen handlade om arbetsterapi i Sverige och hur vår utbildning är uppbyggd. Sen hade vi även fått i uppgift att lyfta frågan om en framtida samarbete skulle vara möjligt. Vi hade bjudit in Dr. Khanh (vår handledare i Vietnam), våra kontaktlärare och övriga som var intresserade. Jag blev inte ens förvånad när alla lärare från rehabiliterings avdelningen kom. Jag lyfte lite på ögonbrynen när hela den klass med sjukgymnaststudenter som vi haft kontakt med kom in genom dörren. Det är så van som jag blivit vid det vietnamesiska sättet att ta saker som de kommer och att inget är helt säkert för ens man står där. Presentationen gick i alla fall bra fast det nog bara var en handfull personer bland åhörarna som förstod vad vi sa. Men Dr. Khanh löste det hela med att ställa massor av frågor och översätta till de som inte förstod. Presentationen avslutades med att Dr. Khanh med nöje ville starta ett samarbete och beskrev oss som pionjärer. Sedan togs så klart de obligatoriska gruppfotona både med lärarna och studenterna. Efter presentationen blev vi bjudna på kaffe och vi kom fram till att de cyklar som vi köpt ska skänkas till skolan som sedan lämnar ut dessa till någon elev som inte har råd att köpa en egen. Känns gott!
Viktor med det fina plåstret i pannan och Dr. Khanh som antecknar febrilt
Vi med alla lärarna
Och med alla studenterna

Efter att detta var avklarat drog jag och Viktor till gymmet och lyfte lite vikter. Varför blir jag alltid förvånad över att det är så jäkla gött och ta ut sig ordentligt i musklerna efter mycket plugg? Efter träningen så tog vi våra cyklar mot ett ställe som vi hört av en av lärarna skulle vara bra på massage. Men de kunde bara ta två i taget så jag och Viktor som faktiskt var rätt hungriga gick till ett ställe intill, åt och väntade i en timme. När de andra kom ut från massagen och vi tänkte kliva in så uppstår ett fnissande och mummlande från massageflickorna. De kan ingen engelska så det enda jag hör är no nam. Men den lilla vietnamesiska vi lärt oss så betyder detta att de inte masserar män. Så jag och Viktor tänkte att vi helt enkelt tar och åker någon annan stans. Stället vi hamnade på var något dyrare, men massagen var kanon så jag klagar inte. Första gången på länge som jag är helt avslappnad i axlarna. Det enda lite speciella var när hon kopplade polisgrepp på mig så att jag själv masserade mig på ryggen med min arm.

Imorgon blir det plugg som vanligt och sen ska vi äta middag med vår kära Van som varit vår tolk och kontaktlärare under hela vistelsen. Blir sista gången vi träffar henne. Kommer bli riktigt sorgligt att säga hej då. För kan ju nästan lova att det verkligen är sista gången vi träffar henne.