110306

I lördags gick vi upp tidigt för att hinna med flyget som skulle ta oss till DaNang. Under tiden vi väntade på att få checka in så såg vi en grupp med Vietnameser som alla bar blåa kepsar. Vi skrattade lite åt dem och tyckte att det var så typiskt asiater. När vi kom till DaNangs flygplats så blev vi mötta av våra kontaktlärare och vår handledare. De var alla glada att se oss och tog hand om oss så väl så. Vi hade sedan tidigare blivit inbjudna till en picknick utav en av lärarna (men de svenska tjejerna som redan är här hade hintat om att en övernattning skulle ingå). Så vi åkte direkt till vårt hotell packade om våra väskor för utflykt och gick för att äta lunch. Våra kontaktlärare tog oss till ett ställe på en bakgata där jag aldrig i livet hade valt att äta i vanliga fall. Men blir man bjuden så är det rätt otrevligt att säga nej. Så jag tvingade i mig skålen med nudlar och önskade att jag inte skulle bli magsjuk.

Efter detta hoppade vi på bussen som skulle ta oss till den semesterresor. Tror ni inte att det första vi får är en varsin vit keps för att vi ska kunna hålla ihop gruppen. Jag höll på att skratta ihjäl mig. Senare kom vi upp i bergen och det var verkligen fantastiskt att se djungeln och den fina utsikten. Men vi kom så högt upp att vi hamnade mitt i molnen så det var jättedimmigt hela kvällen. Vi gick en guidad tur (på vietnamesiska) och såg en jättebudda och blev sedan bjudna på massa vietnamesisk mat. Allt var säkert jättegott, men jag var inte så hungrig och jag nöjde mig med fisk och ris. Men då fick jag frågorna om jag var hungrig, sjuk eller homesick. Jag var inget, men fick så dåligt samvete för att jag var otacksam så jag tryckte i mig efterrätten gjord på "things that grows on the bottom of the sea". Efter måltiden hamnade vi mitt uppe i en kareoke show och vi ställde upp med huvud, axlar knär och tår. Kvällen avslutades med ett lägerbål och massa lekar. Kvällen var super, men allt kändes så overkligt. Hur hamnade jag här liksom? En annan helt fantastiskt rolig grej var att Viktor inte fick sova med oss flickor, så han skulle dela rum med några manliga lärare. Det visade sig att han skulle dela en 120 säng med Dr Hei. Inte bara säng utan även täcke. Viktor lyckades dock lura sig ut det, men oj vad vi skrattade.

Budda för er som inte ser...

Fisken jag åt

Våra två kontaktlärare som sjunger kareoke

Idag började dagen med att någon började spela Rhiana på högsta volym klockan 05:30. Frukosten var vid 7 och den andra guidade turen var klockan 8. Vi sprang runt och turistade oss och tog hur många gruppbilder som helst. Det är verkligen populärt att att ta bilder med oss svenskar. Tillslut tog vi oss ner för berget igen och idag var det klart med fantastisk utsikt, men det gick verkligen inte att fånga på kameran. Vi hoppade i alla fall på bussen för att ta oss ner till DaNang igen och jag undrar om inte Vietnameser har anlag för åksjuka för till sist satt det 3 personer runt mig som spydde i små påsar som de sedan glatt band ihop och höll i handen. Jag började må lite illa själv där ett tag.

När vi kommit ner till stan så gick vi för att köpa cyklar. Det låter helt galet, men trafiken är mycket lugnare här i DaNang och vi litar på att de svenska flickorna Caroline och Johanna ska ta hand om oss och visa hur det ska gå till. Alla skrattar och pekar åt oss för att vi har hjälm när vi cyklar. Men jag har ingen önskan om att dö, så jag står ut med det.

När cyklarna var inköpta tog vi dem till hotellet för att smörja in oss och sedan var det äntligen dags för stranden. Oj va jag njöt! En helt fantastisk strand med härliga vågor. Där kommer jag vilja spendera mycket tid! Brände mig inte tack vara min solskyddsfaktor 50+.

DAgen avslutades på ett ofantligt stor shoppingcenter, med parkeringshus under. Det går inte att beskriva hur mycket människor det var där. Besöket avslutades med något som måste varit den mest obekväma stunden i mitt liv. Jag skulle köpa mig ett par flip-flop. Men de största i damstorleken var 39 och för små. Så jag gick och hämtade ett par herrskor i storlek 40. När jag i godan ro står och provar dessa kommer en kvinna fram och börjar peka och skratta och skrika på alla sina vänner. Helt plötsligt har jag ett 10-tal personer runt om mig som pekar och skrattar åt mina stora fötter. Jag nästan dog av pinsamhet. Men Rebecka verkade ha kul...

Nej nu är det dags för sängen för oj va jag är trött!